Stenmarck på Liseberg. Jag var där, kameran var där och likaså

zoomobjektiken och stämningen i överflöd.

Det ska väll erkännas att majoriteten av de riktigt uppspelta medlemmarna i publiken var kvinnor i min mammas ålder, men jag slutade inte att dansa och sjunga med för det. Bilderna från kvällen tror jag kompletterar rätt okej.

En kväll helt klart i toppform. Jag kände mig till och med ordentligt synkad med killarna på scen i mina röda hängslen, väst och hatt. Topp!

På eftermiddagen fick jag klara mig själv en stund, men den tiden använde jag väl. Efter att ha utforskat på egen hand lyckades jag ta mig till mitt Café M. Där blev jag sittande med en stor kopp te och en smaskig, men något dyr macka.

Det började regna och åska. Tråkigt för dem jag såg springa förbi fönstret, men välgörande för mysfaktorn jag hade inne i värmen.

Innan jag fick sällskap igen så sprang jag förbi Systemet och plockade en flaska vin att ladda med innan bio-besöket. Att gå på bio vinglad är absolut att rekomendera och hör numera till måste:na när man besöker Linköping.

Det blev bara jag och Johanna på bion efter mycket om och men. Filmen var Inception. Andra gången för mig, men absolut behövligt med tanke på denna allt annat än enkla historia. Sevärd dock! Otroligt. Linköping likaså.

Andra dagen i Linköping och staden tas in på allvar då kontot överta(ka)sseras ordentligt. Förutom den omöjligt tjusiga kofta som syns på tredje bilden hittade man även en jeansskjorta så att man kunde matcha sin brylling. På kvällen blev det bio, iklädd jeans på överkroppen.

Förutom en hel del sommar-rea och härliga torg fulla med folk tar Anton sig även en eftermiddag då han går runt bland bakgatorna för att finna stadens utbud inom second hand.

Kvällen förflöt i Linköping stad. Efter att provianten införskaffats och en flaska vin korkats upp så var lyckan gjord. Vi slog oss till ro i Johannas boning och lät det börja mörkna.

Jag lyckades även övertala Johanna att klippa håret på mig. Tydligen ingick en färgning i den överenskommelsen, men inte mig emot. Bra blev det. Kvällens kommentar kom någonstans inifrån den hårman som var mitt bakhuvud och löd på en ganska uppgiven ösköttska - halvvägs genom klippningen: Anton, jag ville bara säga att jag aldrig klippt en annan människa förut. Det kombinerades med en hel del "oj då", "hoppsan, förlåt" och "eh..hmm".Men bra blev det som sagt.

Lovisa peppade Johanna med musik, goda råd och samma härliga energi som alltid. Den nya Anton tog alla med storm när han var färdigfriserad.

Jag drog till Linköping, passade på när jag plötsligt blev ledig under några dagar. Där mötte jag upp med min egen kvinnliga Johnny Depp - brylling Johanna (slå upp det i släktordboken, det finns).

Vi fick snart sällskap av en Lovisa och tog oss steget längre, till Gamla Linköping, och där till det åtråvärda resmålet Chokladboden.

Jag heter Anton, det här är mitt och jag delar med mig. Så lärde mina föräldrar mig att man skulle göra. Så gör jag. Men alla bilder är mina, bara mina.

Min blogg handlar om mig. Allt i mig och alltid om mig, Inte alla som varit i mig och inte allting om mig, men bitar - fragment kanske, men det låter som så otroligt lite. Större än fragment, mindre än helheten. Så säger vi. Jag heter Anton. Skrev jag det?