Kvällen förflöt i Linköping stad. Efter att provianten införskaffats och en flaska vin korkats upp så var lyckan gjord. Vi slog oss till ro i Johannas boning och lät det börja mörkna.

Jag lyckades även övertala Johanna att klippa håret på mig. Tydligen ingick en färgning i den överenskommelsen, men inte mig emot. Bra blev det. Kvällens kommentar kom någonstans inifrån den hårman som var mitt bakhuvud och löd på en ganska uppgiven ösköttska - halvvägs genom klippningen: Anton, jag ville bara säga att jag aldrig klippt en annan människa förut. Det kombinerades med en hel del "oj då", "hoppsan, förlåt" och "eh..hmm".Men bra blev det som sagt.

Lovisa peppade Johanna med musik, goda råd och samma härliga energi som alltid. Den nya Anton tog alla med storm när han var färdigfriserad.

Jag drog till Linköping, passade på när jag plötsligt blev ledig under några dagar. Där mötte jag upp med min egen kvinnliga Johnny Depp - brylling Johanna (slå upp det i släktordboken, det finns).

Vi fick snart sällskap av en Lovisa och tog oss steget längre, till Gamla Linköping, och där till det åtråvärda resmålet Chokladboden.

Jag heter Anton, det här är mitt och jag delar med mig. Så lärde mina föräldrar mig att man skulle göra. Så gör jag. Men alla bilder är mina, bara mina.

Min blogg handlar om mig. Allt i mig och alltid om mig, Inte alla som varit i mig och inte allting om mig, men bitar - fragment kanske, men det låter som så otroligt lite. Större än fragment, mindre än helheten. Så säger vi. Jag heter Anton. Skrev jag det?